Nu kryper det verkligen närmare, faan det känns i hela kroppen det liksom kryper av nervositet och obehag. Jag har nu denna dag och natt samt imorgon med Lillan, sen bär det iväg, undrar hur det känns imorgon kväll när jag lämnar lillan till sin mamma?
Idag ska vi njuta och bara göra det som faller oss in att göra, vi har bara en sak planerad och det är att Josefin ska klippa och färga lillan nu på eftermiddagen.
Jag sitter och försöker fundera ut vad det är jag känner, men jag kan inte sätta ord på det. Det är en blandning av ångest, panik och skön känsla av lättnad! Rätt skumt faktiskt!
Tunga andetag, vingliga smygande kliv
paranoia, men passiv
rullande tankar och flämtande andetag
en flytande tillvaro spetsat med obehag
Kom, kom och lägg dig nära intill, här bredvid
försök förklara för mig att förändring tar tid
låt mig sakta få drömma, med ögonen slutna
Fantisera att det går att dra ett streck över det förflutna
Ångesten gör mig lamslagen, full av livlös apati
val och kval, livet försvinner fort förbi
i nattens mörker, hör ingen mitt viskande förlåt
i ensamhet drunknar jag i min egen gråt
Tunga andetag, vingliga smygande kliv
kämpar jag, att förändra mitt sk liv
ojämna flämtande och tunga andetag
en ständig kamp för en fungerande normal vardag.